DanielGame

har inte bloggat på ett par dagar, jag satte mig och spelade Elder scrolls IV: Oblivion. mitt absoluta favorit spel, och jag fastnade... tills imorse!!!!! unplayable disc :( men jag vill ju spela!

efter att jag lyckats kämpa emot den första impulsen att kasta xboxen genom tvn, så bestämde jag mig för att skippa frukost och påbörja ett litet projekt:

dags att öppna xboxen och pilla lite

det första som slår mig är att kylflensarna är helt tätade pga damm, så fram åker dammsugaren och min gode vän "Teh Mighty SuperDuster!"

sug sug och spray spray...jag vet vad du tänker! sluta med dina snuskiga accosiationer genast! hur som helst, visst är det bra att få ut allt det jävla dammet. mindre värme och xboxen låter mindre.

se så ren den blev! men det är inte det som är problemet. så upp åker läsaren:

har man sett? den lilla fjädern som håller läsaren på plats är lite slapp

spänn spänn på fjädern, blåsa bort lite damm och resultatet blir:

Tadá! nu ska jag återgå till att spela, underbart alltså!

har nu suttit och spelat resident evil 5 ett tag :P och jag kan inte säga annat än att det är skit bra! jag kan väl inte säga att jag är hardcore resident evil fan direkt, utan silent hill har snarare varit överlevnads skräck spelet som jag har tyckt om. speciellt med tanke på att jag tycker att resident evil alltid byggt mer på stress än ren skräck som silent hill har gjort. men efter att jag spelat igenom senaste silent hill och känt en nästan total brist på skräck så märkte jag snabbt att det långsammare tempot mest va irriterande. den är en skön känsla när det kommer 20stycken rabies smittade afrikaner springandes och allt man har till sitt försvar är en liten 9mm pistol. att man dessutom inte kan gå samtidigt som man siktar minskar ju inte direkt stressfaktorn. grafiken är ursnygg, historian är intressant och det faktum att man kan spela igenom spelet med en kompis via live eller system link gör ju inte spelet sämre direkt. jag har dock önskat att man kunde spela split screen, men det är inte som att det förstör ett redan super bra spel bara för att splitscreen saknas. ett råd ifrån mig till dig: SKAFFA RESIDENT EVIL 5!!!!!!11111ett

jag tänkte bara skriva en kort liten bit om en karaktär i fable 2 som verkligen har fäst mig vid. Både jag och Linn tycker att det är en väldigt komisk karaktär och varför han existerar alls vet jag inte. men jag ska börja ifrån början, jag öppnade en demon dörr. en demon dörr är kort sagt en magisk dörr till en magisk plats, och innanför den dörren så fanns det en liten gård. ett hus, en väderkvarn, lite höns osv. den som fann det han vann det heter det ju, så jag tog min fru och min son (som jag har döpt till Korven) och flyttade in. men några dagar efter flytten hände det något konstigt, plötsligt va det någon som promenerade runt på min hemliga gård... helt utan anledning så hade det plötsligt dykt upp en till person. men detta va ingen vanlig person, detta va Steve. en allmänt störd person som går och pekar på gamla burkar och skrattar, nynnar på fåniga melodier och promenerar runt på mina ägor. först blev jag lite irriterad på den här konstiga karaktären som gjorde intrång på mina marker, men som det är nu så har jag faktiskt fäst mig vid Steve :P istället för ett irritationsmoment så har han nu blivit ett komiskt inslag helt utan mening. han ger mig alltid ett gott skratt med sina korkade kommentarer och sina dumma melodier. jag har nu gift om mig cirka tre gånger, och är det något jag lärt mig så är det: fru och barn dom kommer och går, men Steve han består.

här har ni en bild på självaste Steve utanför min gård

Idag har jag varit och hälsat på min kusin som fyllde 16 år, stor kille nu. sedvanligen bjöds det på smörgåstårta och trevligt småprat med nära och kära. jag har suttit hemma hos kusinerna och spelat halo 3 tillsammans med Aykut(kusins kille), David(kusins kompis) och Rubil(kusins kille). det är en speciell känsla när man spelar i lag, två mot två... adrenalinet pumpar och man skriker ut olika taktiska kommandon till sin lagkamrat. det är en ännu goare känsla efteråt när man tagit hem matchen och äntligen kan andas ut och gör highfive med din brother in arms, titta på dom stackars förlorarna och förnedra dom ännu mer med sin totala glädje :)
jag tackar förlorarna för en bra match men jag vill också skicka ut en speciell hälsning till dig Rubil! det är en sann ära att slåss vid din sida, tillsammans är vi oslagbara!
jag avslutar för idag med en bild på masterchief.

jag är som sagt en gamer, ända in i själen. jag har alltid älskat spel och kommer antagligen alltid att göra det. men ibland känns det som man allt för många gånger måste spela som den genomgode hjälten som alltid gör det rätta. en hjälte som oavsett om han är stark nog för att avgöra hela världens öde av någon anledning alltid måste springa små ärenden åt alla som ber honom?  därför uppskattar jag spel som "dungeon keeper", "overlord", "jaws", "destroy all humans" osv. som låter mig leva ut mitt lite mer destruktiva alterego. men för att komma till poängen: det finns ett spel, där oavsett om jag har valet att spela som ond så väljer jag att spela som god. det är inte det att det hjälper jätte mycket i spelet, spelar man som ond så har man oftast mer pengar, mer experience (för att man kan döda allt som rör sig utan att tänka) osv. jag talar såklart om Fable 2. och vad har man då för fördelar när man spelar som god undrar du? jo, den största fördelen måste jag säga är "kärlek". även om det är kul att vara ond och ha makt, kunna gå in i en stad och bringa rädsla till allas hjärtan. så kan jag säga att det absolut inte klår känslan av att promenera in i en stad och mötas av jubel, komplimanger, beundran och ja, "kärlek". små ungar springer fram och ber om autograf, alla flickor är störtförälskade i dig och du får ett allmänt trevligt bemötande vart du än går. folk flockas runt dig och är uppmärksamma på din minsta vink. så även om du har det lite sämre ställt ekonomiskt och har lite sämre magier så finns det inget som kan jämföra sig med den där varma känslan man får, när man är älskad i fable 2! <3

en bild på en liten folkmassa som står i en ring runt sin älskade hjälte och hyllar honom.

Jag har precis avslutat ett spelpass med Street fighter IV... Jag kan väl inte säga att jag hade några direkt jätte höga förväntningar på det, men jag gillar fightingspel och tänkte att det skulle bli ett bra komplement till min samling.
av dom fightingspel som finns till xbox 360 så är klart soul calibur IV det bästa, det flyt och den tyngd som det spelet kunnat ådstakomma är omatchad enligt mig. och jag anser att så fortfarande är fallet, street fighter IV hade få attacker, en grafik som har en ganska häftig cellshading (får det att se lite tecknat ut för er som inte vet vad det innebär) men som ändå ser allmänt luffig ut. nu kommer frågan jag ställde mig själv, kan ett spel vara töntigt men ändå pretentiöst? svar ja och det är precis vad street fighter är. spelmässigt tycker jag att det saknar flyt och finess och något av det enda bra jag kan säga om det är att det har en väldigt fantasifull och komisk karaktärsdesign. det känns som skaparna tar sig själv på aldeles för stort allvar, och det som ska vara roligt i spelet är snarare fantasilöst och korkat. sen så chockerades jag lite över att musiken i huvudmenyn lät som ett japanskt backstreet boys!? WTF! om ni ska spela fighting på xbox 360 så rekomenderar jag att låta detta spelet passera och istället införskaffa Soul calibur IV.
men ja, är ni som jag så antar jag att ni vill testa själva. som sagt, smaken är som baken! den är delad.


här är en bild ifrån street fighter iv

en bild ifrån soul calibur iv

jag investerade relativt nyligen i guitar hero till xbox 360, jag kan inte riktigt förklara varför då jag alltid tyckt att spelkonceptet verkat väldigt tråkigt och korkat. jag har med förakt sett dom som är jätte duktiga på guitar hero och sorterat bort dom som töntiga nollor utan liv. det första jag sa till mig själv när jag startade guitar hero första gången va "jag tänker aldrig bli tillräckligt bra för att klara en låt på hard, jag har ett liv!". jag började ganska snabbt märka att jag blev för bra för fort, jag tröttnade fort på dom enklare svårighetsgraderna och bestämde mig till slut för att försöka klara en låt på hard. självklart gick det, som det är nu klarar jag dom flesta låtarna på expert. och det har nu blivit klart för mig, jag har blivit det jag hatade mest... en person som är duktig på guitar hero.

jaha ja så börjar man blogga, har alltid varit ganska skeptisk mot bloggfenomenet men det är la dags att hänga med i svängarna antar jag.
jag är en stolt pirat och har nog varit det så länge jag kan minnas, mitt liv är inte direkt vad jag skulle kalla super intressant men DU! som läser detta verkar ju hänga kvar än så länge.
igår spelade jag igenom silent hill homecoming... i slutet kände jag mig närmast våldtagen och lurad, precis som i alla tidigare silent hill spel så finns det ju många slut, men slutet jag fick gav mig en sådan otrolig antiklimax att det inte är sant.
SPOILER--->
efter att ha dödat den sista bossen som närmast kan beskrivas som en hög gravid kvinna med mekaniska spindelben och en pulserande dildo mellan mun och anus!? WTF! O.O! så vaknar alex....? VAKNAR? allt va tydligen en dröm, inget som har hänt i spelet hade hänt på riktigt alls. nämen oj då! fan va roligt, jag hade gärna velat ha en ordentlig upplösning tack.
SPOILER SLUT-------->

hur som helst, det är inte detta bloggen ska handla om. jag har inte riktigt bestämt riktning ännu, men jag och min kära tjej sitter väldigt ofta och spelar Fable 2 så jag kommer antagligen lägga in en del inlägg om det.